”Det slutar aldrig, eller hur? Hoppet kan fara men längtan blir kvar. Efter någon som vaknar varm intill, med dålig andedräkt och intorkad svett, egenheter och dumheter.”

Ur Elsie Johanssons bok I sin ensamma kropp

En av mina bästa vänner säger att det är i mötet med andra människor man blir till. Att man blir galen av att vara ensam. Jag håller med henne.

Kroppen är det format vi alla delar, något vi alla kan relatera till.Vi svettas och kräks, sover för lite, dricker för mycket kaffe, njuter, lider, kämpar på. Samlar på små ögonblick av lycka. Och hur mycket vi än försöker, kommer vi inte undan vår egen kroppslighet. Det finns emellanåt något distinkt oglamoröst över att vara människa. Jag vill skildra en kropp som skiljer sig från den bild av kroppen vi ser varje dag, den tillrättalagda, välkammade, välsminkade. En kropp som väller över, smetar av sig och känns lite obekväm. Jag är så trött på det vackra, att försöka vara det.

Jag vill bara spy på alltihop.

Glas är mitt främsta material, det som alltid ligger närmast till hands i mitt skapande. Det är också ett material som skapar en naturlig distans.Vi är vana att hålla oss på behörigt avstånd, eller att handskas varsamt med det om vi måste röra det. Ställer det varsamt upp och ner på diskbänken för att torka, innan vi ställer tillbaka det i skåpet. För mig är glas ett taktilt material, i alla steg av processen. För mig blir det motsägelsefullt att känna utan att röra. Och jag vill att det ska kännas.